En dåres försvarstal

Hans Ljungkvist försvarar den modell som fungerade under travets storhetstid, när kostnaderna var 30% av dagens kostnader, men prissummorna var 95% av dagens, då en häst i träning kostade 4000 per månad och förstapriserna på Solvalla var 30 000, i dag kostar hästen 15000, och prissummorna t o m lägre. Dåtidens matlappar( dvs 4-5 pris) räckte till en månads träningsavgift, i dag räcker dom inte ens till startkostnaderna för enskilda lopp.

Att använda argument som att livsstilsförändringar skulle föranleda att amatörtränade hästar minskat med 36% och proffstränade ”endast”med 9% är i sanning ett intressant argument, när det är en fullständigt klarlagd sanning att proffstränade hästar ägs till 40% (med krydda) av tränarna själva, för det finns inga hästägare att uppbÃ¥da. Proffstränarna är allt oftare sÃ¥väl uppfödare, hästägare och tränare , där bankerna stÃ¥r för cashflowet och fastighetspriserna ständiga uppÃ¥tgÃ¥ende stÃ¥r för säkerheten. Att amatörtränarna minskat med 36% beror naturligtvis pÃ¥ att kostnaderna vida överstigit övriga löteutvecklingar i samhället, vilket givit allt färre amatörer en ekonomisk möjlighet att äga häst som hobby. (livsstilsförändringar är ocksÃ¥ ett intressant kapitel, när kostnaderna för en hästgÃ¥rd inom de fem största banornas omrÃ¥de aldrig varit högre, sÃ¥ledes har intresset för att äga en hästgÃ¥rd aldrig varit högre, skillnaden är att det inte längre är travare som huserar pÃ¥ hästgÃ¥rdarna, utan hopp och dressyr samt islandshästar enär travsporten saknar ekonomisk bärighet)

En dåres försvarstal, men det blir värre!

I ingressen anser Hans att en förändring av prismedel skulle förskjuta sportens ekologi och intjäningsförmåga, KORREKT, det är ju hela poängen, sporten har sedan år 2002 ökat sin intjäningsförmåga med 5%, medans kostnaderna har mer än fördubblats, enda hoppet STÅR till förändring av ekologin och sportens intjäningsförmåga, annars är det inte ens sotdöden travsporten har att se fram i mot, utan en snar konkurs.

Hans menar också att travsporten inte ska syfta till tidigt tävlande, men hela avelsverksamheten inom all hästsport  syftar på att utveckla hästarna allt snabbare, med snabbare generationsskifte, för att få 3-4 åringar i det fysiska skick som 5-6 åringar var för 10 år sedan, vilket aveln oerhört framgångsrikt har lyckats med, där vi i dag ser 3åringar springa tider som äldre världseliten inte klarade av för några år sedan. Dagens 2 åringar är på inget vis liknande 2åringar för fem år sedan. Den tävlingsverksamhet som var framgångsrik på 2000talet måste moderniseras, för hästarna har utvecklats långt snabbare än Hans Ljungkvist och tillika ST styrelse i gemen har lyckats med.

Svensk Travsport slår sig gärna för bröstet och påpekar intjäningsmöjligheterna för 3-4 åringar, men glömmer fullständigt att det endast är en omfördelning av pengarna genom premieförfarandet, där ett stort antal hästar tidigare fick en premie på 20 000 för premiekval, där HÄSTÄGARNA nu istället väljer att satsa dessa pengar vidare för att ha ett liten, men dock möjlighet att få hästen att gå runt genom prisplacering i klassiskt lopp. Istället för att 1000 hästar får 20 000, så får 20 hästar dela på 20 miljoner.  Prispengarna har INTE ökat, utan minskat, kostnaderna har ökat , skillnaden ligger i att flertalet går ÄNNU mer back på sitt hästägande, medans 10 hästar per kull tjänar lite mer än vad dom gjorde för fem år sedan.

Nästa fullständigt vansinniga argument som Hans använder sig av är ”v75 utgör majoriten av intäkterna för hästsporten, och majoriteten av hästarna är 5-6 Ã¥r och tjänar majoriteten av pengarna, vad han INTE nämner, är att det blir allt oftare ett antal snabblopp där förstapriset är fem gÃ¥nger högre än för treÃ¥ringar pÃ¥ solvalla, där det är 7-8 startande hästar som springer lÃ¥ngsammare än treÃ¥ringarna gör över samma distanser. Ofta bestÃ¥r vinterns gulddivisonslopp av individer där hästarna tillsammans vunnit 3-4 starter under hela Ã¥ret. Det Hans inte nämner är att dessa ”gulddivisonslopp ” urholkar spelvärdet under 30 av Ã¥rets 52 veckor pÃ¥ v75 och förhindrar ett naturligt urval där äldre trötta hästar ställs av och blir hobbyhästar samt hästägarna som haft TUREN att äga en häst som gÃ¥tt runt och därmed kan investera i en unghäst, inser att det finns ingen ekonomi att förnya hästägandet, vi kör pÃ¥ tills veterinärkostnaderna blir dyrare än hästens intjäningsförmÃ¥ga. Det är helt enkelt en moment 22 situation . Men de hästägare som har haft turen att äga en 3Ã¥ring som tjänat 100 000 , men inte riktigt räcker till för att slÃ¥ss i topp20 i kullen och placera sig i klassiska lopp, de har 2 lopp under närmaste fyra mÃ¥naders tid att starta hästen i , det rÃ¥der helt enkelt ingen harmoni och lÃ¥ngsiktighet i ST propositionsutskrivning , ännu mindre i Divisionstänket pÃ¥ V75, som är en 90tals produkt, vilken är hopplöst distanserad. Vilket medianutdelningen pÃ¥ v75 tydligt visar genom allt fler favoriter som vinner, varvid spelintresset stagnerar och hästsporten förlorar i prissummor som aldrig stiger.

Således bör hela divisionssystemet inom v75 förändras, föryngras och prismedlen uppmuntra till unghästköp. En treåringsdivision bör införas förbehållet årgången med 100 000 i förstapris, vilket skulle uppmuntra och förbättra ekonomin för de som fortfarande vågar och kan investera i unga hästar, och ge dessa en möjlighet att utvecklas som 4-5 åringar.

Hans pÃ¥pekar” för att underhÃ¥lla v75tävlingarna med hästar krävs en rejäl bas och vanliga ”tävlingsdagar” med goda prissummor ! KORREKT, sÃ¥ varför uppmuntras dÃ¥ inte uppfödarna och unghästägarna med prispengar, sÃ¥ att basen bibehÃ¥lls? För prissummorna pÃ¥ Solvalla är lägre i dag än för 20 Ã¥r sedan, allt fler hästar ägs av tränare och storhästägare, och hästsporten blir allt mer skiktad med koncentration pÃ¥ stordrift. SÃ¥lunda utarmas sportens bas, och stÃ¥r och faller med konjunkturerna, där ett fÃ¥tal  hÃ¥ller hela sporten under armarna genom att dom riskerar 100tals miljoner per Ã¥r, istället för att ett 1000tal riskerar 1 miljon per Ã¥r. Vilket länge var travsportens grundvalar, men numera tillhör undantagen.

Att Hans Ljungkvist överhuvudtaget tar ”Hästvälfärd” sÃ¥som ett argument, när ST inte gjorde nÃ¥gon som helst ansträngning i utredning och ansvarstagande i Estlandsaffären är inte lite magstarkt, vilket ocksÃ¥ visar sig gÃ¥ng efter annan när det gäller ST inställning till sina egna reglementen och spelsäkerhet.

Hästvälfärd får vi genom en sund sport, med sunda värderingar och sund ekonomi där transparens och Code of Conduct är ledord. 

Alternativet till utveckling är förr eller senare avveckling (tack travsiffror.se ) där ST och Hans Ljungkvist dessvärre leder hästsporten likt djävulen i ringdansen, sätt nu kniven i dörren och bryt dessa döddansares grepp innan stigen är så djupt spårad att ingen kan ta sig därur.

The post En dåres försvarstal appeared first on Gamblers vardag.