De krusar och skrapar med foten, men endast dammet yr

Svensk Travsport och hästsporten överhuvudtaget påminner alltmer om en Molière pjäs , där makthavande, de besuttna och alla stövelslickare i ett allt raskare tempo ser sig alltmer avklädda för varje svarstal de håller.

Ofta utan att egentligen varit speciellt ifrågasatta som personer, utan endast välvilligt har involverade artigt frågat:

Hur tänkte ni här? Vad kostar kalaset? Hur beräknas utfallet? Vem ska betala? Vilken budget föreligger? Investeringar som görs, hur lång tid ska de avskrivas på ? VEM TJÄNAR PÅ DETTA ? Hur ser kostnadsberäkningarna ut? På vems uppdrag?

Ovanstående frågor anses vara oförskämda personliga påhopp ! Enligt ST styrelse och ATGs ansvariga enär de försvaras med att frågeställaren är otidig, onyanserad samt saknar faktaförankring samt är att betrakta som personliga påhopp.

Molière  skrev en pjäs som heter ” En dÃ¥res försvarstal”   

Shakespeare skrev ” The rest is silence ”

Molière skrev ocksÃ¥ ” Den girige” 

Shakespeare skrev i en pjäs: ”something is rotten in the state of Denmark”

Inget är nytt under solen, makthavare tenderar bli allt mer korrupta desto längre tid de suttit vid makten, inte alltid är det av ondska, utan oftare i avsaknad av insikt och närvaro vid horisontens rand. Människor, speciellt i Sverige har en oändlig tilltro till makthavarnas välvilja, förhoppningar om de valdas kompetens och duglighet , samt en fullständigt ofattbar oförmÃ¥ga att inse att valet mÃ¥hända inte är ens till involverades bästa, sÃ¥som tanken en gÃ¥ng var. Revolution skapas inte genom ideer, utan genom att bröd saknas, endast dÃ¥ och först när familjen inte kan försörjas, barnen(läs hästarna) svälter, kan förändringar ske. SÃ¥ har det varit i forntiden, sÃ¥ kommer ocksÃ¥ ske i framtiden ( förutom statskupper och främmande makts inblandningar, men de kallas ”regnbÃ¥gsrevolutioner” enär flaggorna tenderar bli mÃ¥ngfacetterade )

SÃ¥ varför komma dragandes med gamla stofiler som skrev pjäser pÃ¥ 1600talet och 1700talet?  För att människan är desamma nu som dÃ¥, inget har förändrats förutom klädsel och fordon, ljusets möjligheter, ja det mesta som vi lever i, MEN – inte människan.

ps: Bilden är pÃ¥ Johan Rabaeus , i mitt tycke en av de absolut vassaste skÃ¥desplare vi haft pÃ¥ de 40Ã¥r jag sett teater pÃ¥,  även utomordentlig uppläsare av böcker ! FrÃ¥n pjäsen ” Den girige ” pÃ¥ Kungliga Dramaten . 

The post De krusar och skrapar med foten, men endast dammet yr appeared first on Gamblers vardag.